Jag har blivit nån slags expert på att lägga saker på is, skjuta dom framför mig, glida undan från sånt som känns för jobbigt. Ibland känner jag mig som ett litet monster som bara morrar och fräser. Och så igår då jag nästan gråter av frustation för att jag inte orkar öppna röbetsburken. Noah som stryker min hand och säger att han inte behöver ha rödbetor till pytt i pannan. Då vill jag gråta ännu mer.
Jag hatar att allt ska vara så censurerat men samtidigt orkar man väl inte annat. Som barn som sörjer, som måste få vara glada ibland ändå. Som alla, precis alla, så är man inte bara en nyans utan flera flera.
Idag ska jag ha möte om min framtid, jag har lagt den på is. Framtiden alltså. Mötet också. Som jag avbokat och bokat om, som jag håller på. Jag vill inte ta beslut men jag vill inte heller att andra ska bestämma. Jag bara stoppar undan, bort bort bort. det jag inte ser finns inte. Och så "dolt nummer" och inte svara. Vem har jag blivit?
Det känns som när jag var mindre och skulle bada, jag stod vid kanten och frös så jag blev blå medan de andra barnen redan hade lärt sig simma för flera år sedan. Fasen att det ska vara så svårt..hellre stå och plågas vid kanten i flera år än att hoppa i.
Idag vill jag bara sova, till måndag. Jag skulle kunna göra roliga saker, det är ju helg herregud, men något litet osynligt drar i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar