Kanske är vi alla..

Konstiga saker jag ibland tänker på;

Jag räknar alltid till 30 då jag häller upp vatten i en kastrull, men om jag skulle behöva mer vatten kan jag räkna till 45 eller till och med 60. Ibland måste jag skynda mig räkna så att det inte blir för mycket vatten och ibland kan jag räkna saktare så att det inte ska bli för lite vatten.

Ibland när jag är ute och går tänker jag att jag kanske skulle råka kliva på en huggorm och att den skulle bita mig i foten. Då skulle jag antingen ringa till 112 eller ta mig till sjukhuset och kolla upp det och så skulle jag tycka att det kändes sjukt pinsamt att behöva visa mina ben. För jag har alltid känt mig obekväm med att visa bara ben.

Om det skulle brinna i mitt hus. Då försöker jag komma på sätt att klara mig ut. Är det smartast att ta sig ut genom balkongen, ska jag på något sätt vira in mig i något, krypa längs golvet (ja, det skulle jag, men om jag får panik då?) Det här tänker jag BARA på när Noah inte är hos mig vilket är konstigt egentligen. Allt beror ju på hur elden spridit sig och var den är förstås.

Jag tänker också på vad jag skulle göra om det värsta skulle drabba mig. Hur skulle jag kunna fortsätta leva då? Är det möjligt?

Att kasta bort allt jag äger, kanske sälja det som skulle gå att sälja. Leva minimalistiskt. Hur skulle det vara? (En telefon är ok och några få utvalda saker) Vad skulle jag välja att för saker?

Att jag kanske egentligen är 45 år och att alla har ljugit för mig i hela mitt liv och att min pappa liksom har adopterat mig fastän jag bara är 5 år yngre än honom. Jag måste ju ha hamnat i koma då och inte vetat vem jag varit för att sen gå på det där om att jag är så ung. Det vore helt knäppt. Tänk att jag har fått gå i skola och dagis trots att jag varit typ 25-30 år. Någon borde ha märkt.

När jag åker flygplan tänker jag att golvet helt plötsligt kan försvinna och alla hamnar rakt ut i luften vilket ger mig en otrolig dödsångest när jag åker flygplan.
"Det är säkrare att åka flygplan än att åka bil" är mitt mantra medan jag kallsvettas och håller krampaktigt i sätet.

Om jag såg en björn nära mitt hem eller i det kanske (högst osannolikt jag vet) så skulle jag aldrig gå tillbaka igen.

Vad brukar ni tänka på? (om ni nu orkat läsa allt det här?)