och så blev det onsdag

kl 06.16, hör lilla N som springer från sitt rum till min säng. För att någon inte ska hinna ta honom, man kan ju undra vem. Men jag vet och förstår att det är sådär när man är liten. Logiskt men ändå inte.

Jag som försöker hålla oss kvar i sängen en extra kvart eller något även fast jag vet att det inte gör så stor skillnad.

Sen samma som vanligt.
Amma, byta blöja, fixa frukost, borsta tänder, gå till skola.

Lilla L har somnat i vagnen, jag bär upp henne för typ en miljard trappsteg, lägger henne i sängen.
Tänker "yes, nu kan jag äta frukost, brygga kaffe och chilla en stund".

10 min senare, hör jag hur hon gnyr och så nyser hon. ÅÅå..nej. Kanske somnar hon om nu.

Hade så svårt att somna igår, tänkte på det som bvc-tanten sa igår, om alla olyckor som kan hända i hemmet. Alla sätt att försöka rädda ett livlöst barn på, om hemska historier hon berättade om tex. pappan som lämnat några av sina småbarn själva i badkaret (och du ska veta att det inte ens var särskilt mycket vatten där..) och när han skulle kolla till dom så låg minstingen och flöt i vattnet. Redan död.

Blev illamående och svettig, tänkte att lilla L skulle somna med näsan ner i kudden och inte förstå hur hon skulle vända på sig igen för att hon fick sån panik av att inte få luft.
Men vad gör man om ens barn dör? Jag skulle definitivt börja med att kräkas tror jag, så illa som jag mådde bara av tanken. Fy också. Ikväll ska jag göra en lista på fina saker att liksom "mot-tänka" det där, för vad tjänar det till?

Idag händer inte mycket. Hyresvärden ska komma hit och kolla på avloppet i badrummet.