Tonåringar

Igår åkte jag buss hem från min pappa.
Två tonårstjejer satt bakom mig.
Jag hade bebis på magen. Dom tittade otroligt mycket.
"så himla sööt"
Sen ska dom vara sådär tuffa och liksom prata (ganska högt) om saker som ska verka provocerande.
"sen lyssnade vi på den där låten när han slickade mig"
till att sen igen
"åh, så liten, min systers bebis har börjat att..." och så pratar dom om den ena tjejens systers bebis en stund.
Tonåringar är så himla gulliga.

15 Augusti 2012 och hösten närmar sig ju.

Skitkass sömn inatt, inte beroende på bebis utan på mig själv. Låg och svettades som ett djur och allting liksom skavde, varje litet skrotkorn i sängen bränner mot kroppen och i svetten känns det som tusen myggbett. Fönstret är öppet men ändå kommer ingen luft in.
Den lilla stund jag sov drömde jag att jag födde barn, en liten flicka, levande men missbildad. Försökte intala mig själv i drömmen att jag inte brydde mig att hon var missbildad (ena armen), men det kändes så förjävla jobbigt.

KLockan åtta gick jag upp. Bebis fortsätter sova. Jag ser "The talk" som är mitt nya favoritprogram. Programmet tar slut och jag lägger mig och kollar bebis. Tänker vad vacker hon är. Så otroligt vacker, och hur kunde jag ha sån tur?

Ligger så en stund, beundrar.

Går in i köket, gör kaffe och lyssnar på 80-tals pop. Känner mig glad. Och jag vill verkligen bli en såndär som ser allt positivt som finns runtomkring, liksom ja, det finns negativt, men vad gör det när jag har allt det här? och en såndär som lever fullt ut varje dag (men vem kan det?), då måste man ju gå och tänka på att man kan dö närsomhelst eller eventuellt utsätta sig för livsfara. Orkar inte det.
Har det ju rätt bra ändå.

Livet slår tillbaka.

Har varit på så JÄVLA dåligt humör. Svurit mer idag än på dom senaste månaderna..faktiskt.

Och pricken över i:t, telefonen tappas på en sten. En jävla sten. Med skärmen neråt såklart. Ni kan förstå själva hur den ser ut. Sen blev det ännu mer svordomar och gråt.

Nu har jag gett upp. SKITDAG. Det får väl vara en skitdag då. Hatar att ha skitdagar när N ska iväg till sin pappa dagen efter. Får för mig att han ska gå härifrån och bara minnas den här dåliga dagen då.

Jävla skit.

Det ligger en liten och skriker "gääää" "uuuuhh" "eeheehheeeh"
Jag antar att det är mig hon menar.

Let's go in to the kitchen with a baby hanging in my arms and steka some blodpudding. OOOoooohhhh yeeeeeeeessss...!

La Vie.

Det mesta känns bra, alltså övervägande bra. Och jag känner mig så otroligt glad. Lyckan över barnen. Att jag kan skriva barnen, jag har faktiskt två, ibland slår det mig att det är så. Jag är bland dom 30% som får en av varje sa bvc-sköterskan till mig. Hon tyckte att jag såg frisk och glad ut. Jag tar det som en komplimang (och inte "brukar jag se sjuk och ledsen ut?")
Varför ska man tolka in saker negativt? Finns ingen anledning.

ÄNtligen

N är hemma och jag känner mig mer hel. Själsligt, kroppsligt.

REgnet har öst ner hela dagen, men det har varit bra ändå.

Inatt drömde jag att jag blev kidnappad av en sjuk sekt. När jag tillslut lyckats ringa polisen så var jag så nervös för att dom inte skulle ta mig på allvar. Men jo, dom skickade en patrull direkt. Och jag kände mig som att jag ljög, det lät ju så himla konstigt att förklara att jag blivit kidnappad av en sekt..!

Skönt med drömmar som slutar bra.

5 augusti 2012

älskar det här flytet då vi vaknar vid 7 och jag hinner fixa lite, dricka kaffe, bada av Liv, amma, slänga in en tvätt, duscha osv. Alltså flytet att allt liksom klaffar tidsmässigt. känner bara yes! det här är en bra dag.

men kan dom sluta visa sos barnbyar reklamen?? Jag grinar ju fortfarande varenda gång!
(och vad gör laila bagge egentligen på nyhetsmorgon?)

p.s kan jag få se ut såhär idag?

Augusti.