"Oavsett hur det blev skulle jag älska dig som ingen någonsin älskat förut. Och så blev det."
(tankar om lilla N som nyfödd)

Även fast han snart är sju år så känns han fortfarande som ett med mig, som att vi delar samma organ. Och fy så ont det kan göra ibland. Men också det finaste jag varit med om.

Nu är det september.

En dag är ni mina, små snuttisar. Jag ska borsta eran päls, springa med er i skogen utan att vara rädd för en endaste björn och vi ska sjunga tillsammans på kvällarna (inte så högt så grannarna störs). En av er ska lära sig spela gitarr till och en ska baka scones och ställa iordning fikat. Vi ska sova i en stor säng tillsammans och på morgonen kommer en av er med kaffe på sängen till mig och har hittat morgontidningen på vägen dit.

slutet på augusti

och det är så jäävla kallt.

Tur jag har mina täckbyxor och vinterjacka. Lär ju plocka fram dom snarast. Och göra en inventering på barn-vinterkläder.

Känner mig märkligt lycklig samtidigt som vemodig. Älskar att skylla sånt här på vädret, men tror banne mig inte att det ens är det den här gången. Det är något inom mig.

Rufus & Martha Wainwright - Hallelujah - Glastonbury 2007

Har blivit förälskad i Martha. Hallelujah.

suck

Det här blev en sån dag som jag verkligen ogillar. Som att kämpa i motvind, man gör saker men det blir alltid lite fel.
Men annars har jag och N gjort egna köttbullar till middag. Magnifika tyckte N.

Jag vet inte vad eller hur jag ska skriva för allt bara snurrar i mitt huvud som ett virrvarr av kaos. tankar.kaos.tankar.och oron. Det ständiga problemet att oroa sig över saker man inte kan styra, saker som kanske inte ens finns..eller som inte finns ännu, men eventuellt skulle kunna finnas. Det är jobbigt att försöka ligga steget före, att lösa ett problem som ännu inte uppstått. Liksom att tvätta rena kläder utifall att dom snart blir smutsiga. En bakvänd "jag städar inte nu för det kommer ändå bli stökigt snart". Oerhört dränerande.

norska mammor

Ibland när jag får en liten stund över (vilket kan bli nångång ibland) så har jag börjat kolla på unge modrer, alltså norska varianten på unga mödrar (brukar ju gå som dansk version med rökande tonårsmammor).
Det märkliga är att jag nästan börjat tänka på norska nu. De trenger ikke så mye. Är det här ett i-lands problem?

Dags att gå till skolan och hämta upp Nono nu. (och här skulle läraren i svenska säga att jag inte behöver ett" upp" i den där meningen, utan jag ska skriva ; hämta Nono. Ett onödigt hjälp-verb helt enkelt.

upprop

Ja, klockan 8.15 var det dags. Samling på skolgård, rektorn som höll tal. Barnen nervösa och alla fick varsin ros. Välkommen till skolan.

Uppropet skedde i klassrummet. Lilla N blev lite blyg och jag kom sist av alla upp eftersom det blev en barnvagnskö i hissen. Och nu äntligen har jag en egen hissnyckel! Hurra, känner mig väldigt "special".

Iallafall. Skyndade mig dit när det var dags för hämtning, blev lite försenad. Och på sistone har jag känt mig så orolig för det här med skolan och att det är så nytt och stort osv. Kanske mer än vad N har varit.
När jag kommer dit säger fröken att hon inte sett till Noah ute på gården på ett tag. Jag blir nervig såklart, tänker det värsta.
Han kanske har gått in med den andra fröken, säger hon efter ett tag.

Jag tar hissen upp, hittar hans keps i trappen, tänker det värsta såklart.

Men så satt han där med fröken och ritade. Tog det lite lugnt en stund.
Jag måste försöka slappna av. Inse att han är faktiskt stor nu, behöver inte spännas fast i mig, fastän jag så gärna vill det. Känner själv att jag är på väg in i något nytt, bli lite större. Liksom växa till en vuxen på riktigt nu. Kanske man kunde tro att jag gjort redan, men det är liksom på en ny nivå nu. Mamma-till-ett-skolbarn-nivån.