Okej, det här är alltså en gammal bild från 2006 och jag minns att jag tänkte då jag såg bilden att "fy vad jag ser sliten ut här" när jag nu ca 4 år senare tycker att jag såg ung och fin ut. Och kanske kollar jag tillbaka om fem år och tycker jag ser ung och fräsch ut som det är nu trots allt. Man glömmer så fort. Att leva nu och vara nöjd med saker som är. (varför jag tex inte lägger upp nya bilder är för att allt tekniskt krånglar som vanligt)
Nu är klockan 10.40. Lämnat lill-snorpan. Diskat, skrivit halva mitt tal. Lyssnar på Cher och tänker att det kan fan gå ändå. Talet alltså. Jag kanske kan klara mig igenom det här. Sen har jag bara en bok att läsa och redovisa innan fredag. Jag har full tilltro på mig själv just nu. Känner mig som superwoman (typ) Lilla N´s dagisfröken berättade för mig förra veckan att han hade sagt att hans mamma var en superhjälte och fröken sa att inget annat barn hade sagt så om sin mamma minsann. Jag antar att jag ska ta det här som en stor komplimang från min fina fina kille.
När lilla N vill säga fina saker till mig så brukar han säga "du är som en diamant som glittrar mamma" och visst blir man glad, som om inga problem någonsin funnits på våran himmel.
Igår hade vi julkalas här. N fick massa julklappar i förtid eftersom jag ska åka bort och han ska fira jul med sin far. Han blir så glad att han inte vet vad han ska göra av sig själv. "ÅH, en ben10 klocka, det här är den bästa dagen i mitt liv. Jag är jättenöjd" sötnosen. Till frukosten var jag glad för tomtegröten vi skulle äta, så ivrig att jag tog cayennepeppar istället för kanel och var tvungen att kasta bort halva gröten. Såhär i efterhand hittar jag slime i både soffan och sängen. Men vad är prylar jämfört med fina vänner och en bra dag. (jag får ju skylla mig själv som tar olyckan in i mitt hus, för inte var det någon annan än jag som köpte slimet av nostalgiska skäl)
Okej, bara andra halvan av talet kvar nu då.
Åhh! Slime!
SvaraRadera