slutet på augusti

och det är så jäävla kallt.

Tur jag har mina täckbyxor och vinterjacka. Lär ju plocka fram dom snarast. Och göra en inventering på barn-vinterkläder.

Känner mig märkligt lycklig samtidigt som vemodig. Älskar att skylla sånt här på vädret, men tror banne mig inte att det ens är det den här gången. Det är något inom mig.

Rufus & Martha Wainwright - Hallelujah - Glastonbury 2007

Har blivit förälskad i Martha. Hallelujah.

suck

Det här blev en sån dag som jag verkligen ogillar. Som att kämpa i motvind, man gör saker men det blir alltid lite fel.
Men annars har jag och N gjort egna köttbullar till middag. Magnifika tyckte N.

Jag vet inte vad eller hur jag ska skriva för allt bara snurrar i mitt huvud som ett virrvarr av kaos. tankar.kaos.tankar.och oron. Det ständiga problemet att oroa sig över saker man inte kan styra, saker som kanske inte ens finns..eller som inte finns ännu, men eventuellt skulle kunna finnas. Det är jobbigt att försöka ligga steget före, att lösa ett problem som ännu inte uppstått. Liksom att tvätta rena kläder utifall att dom snart blir smutsiga. En bakvänd "jag städar inte nu för det kommer ändå bli stökigt snart". Oerhört dränerande.

norska mammor

Ibland när jag får en liten stund över (vilket kan bli nångång ibland) så har jag börjat kolla på unge modrer, alltså norska varianten på unga mödrar (brukar ju gå som dansk version med rökande tonårsmammor).
Det märkliga är att jag nästan börjat tänka på norska nu. De trenger ikke så mye. Är det här ett i-lands problem?

Dags att gå till skolan och hämta upp Nono nu. (och här skulle läraren i svenska säga att jag inte behöver ett" upp" i den där meningen, utan jag ska skriva ; hämta Nono. Ett onödigt hjälp-verb helt enkelt.

upprop

Ja, klockan 8.15 var det dags. Samling på skolgård, rektorn som höll tal. Barnen nervösa och alla fick varsin ros. Välkommen till skolan.

Uppropet skedde i klassrummet. Lilla N blev lite blyg och jag kom sist av alla upp eftersom det blev en barnvagnskö i hissen. Och nu äntligen har jag en egen hissnyckel! Hurra, känner mig väldigt "special".

Iallafall. Skyndade mig dit när det var dags för hämtning, blev lite försenad. Och på sistone har jag känt mig så orolig för det här med skolan och att det är så nytt och stort osv. Kanske mer än vad N har varit.
När jag kommer dit säger fröken att hon inte sett till Noah ute på gården på ett tag. Jag blir nervig såklart, tänker det värsta.
Han kanske har gått in med den andra fröken, säger hon efter ett tag.

Jag tar hissen upp, hittar hans keps i trappen, tänker det värsta såklart.

Men så satt han där med fröken och ritade. Tog det lite lugnt en stund.
Jag måste försöka slappna av. Inse att han är faktiskt stor nu, behöver inte spännas fast i mig, fastän jag så gärna vill det. Känner själv att jag är på väg in i något nytt, bli lite större. Liksom växa till en vuxen på riktigt nu. Kanske man kunde tro att jag gjort redan, men det är liksom på en ny nivå nu. Mamma-till-ett-skolbarn-nivån.

Tonåringar

Igår åkte jag buss hem från min pappa.
Två tonårstjejer satt bakom mig.
Jag hade bebis på magen. Dom tittade otroligt mycket.
"så himla sööt"
Sen ska dom vara sådär tuffa och liksom prata (ganska högt) om saker som ska verka provocerande.
"sen lyssnade vi på den där låten när han slickade mig"
till att sen igen
"åh, så liten, min systers bebis har börjat att..." och så pratar dom om den ena tjejens systers bebis en stund.
Tonåringar är så himla gulliga.

15 Augusti 2012 och hösten närmar sig ju.

Skitkass sömn inatt, inte beroende på bebis utan på mig själv. Låg och svettades som ett djur och allting liksom skavde, varje litet skrotkorn i sängen bränner mot kroppen och i svetten känns det som tusen myggbett. Fönstret är öppet men ändå kommer ingen luft in.
Den lilla stund jag sov drömde jag att jag födde barn, en liten flicka, levande men missbildad. Försökte intala mig själv i drömmen att jag inte brydde mig att hon var missbildad (ena armen), men det kändes så förjävla jobbigt.

KLockan åtta gick jag upp. Bebis fortsätter sova. Jag ser "The talk" som är mitt nya favoritprogram. Programmet tar slut och jag lägger mig och kollar bebis. Tänker vad vacker hon är. Så otroligt vacker, och hur kunde jag ha sån tur?

Ligger så en stund, beundrar.

Går in i köket, gör kaffe och lyssnar på 80-tals pop. Känner mig glad. Och jag vill verkligen bli en såndär som ser allt positivt som finns runtomkring, liksom ja, det finns negativt, men vad gör det när jag har allt det här? och en såndär som lever fullt ut varje dag (men vem kan det?), då måste man ju gå och tänka på att man kan dö närsomhelst eller eventuellt utsätta sig för livsfara. Orkar inte det.
Har det ju rätt bra ändå.