Jag ringer min behandlare i öppenvården. Lagomt uppgiven, upprörd och förstörd. Jag orkar inte jag orkar inte, jag har verkligen försökt och nu kan jag äntligen tänka igen och då tänker jag bara skit. Om det ska bli såhär orkar jag inte försöka mer. Hon säger att det är nu jag måste fortsätta kämpa och inte vända om igen. Att man måste orka fastän det inte känns som om man orkar. Frågan är ju då förstås var man ska hitta orken någonstans när det känns som att kroppen bara värker och att minsta lilla tar energi.
Kedjerökte lite på balkongen i blåsten. Vandrar planlöst i min lägenhet. Snart vandrar jag mot dagis för att hämta lilla N. Den jag kämpar allra mest för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar