Välbehövligt morgonkaffe

Sitter och dricker mitt morgonkaffe. Tempot känns fortfarande högt, jag undrar om det är för att jag varit ledig så länge eller om det faktiskt händer så mycket runtom mig. Dagarna rinner iväg hursomhelst. Jag gör det jag ska göra liksom (förutom att gå och byta Noahs jeans till annan storlek, snart är det försent!).

Det är redan tisdag. Har en matte-lektion idag och så ska jag hämta Noah på dagis. När vi kommer hem ska vi prova ett par begagnade skridskor och om dom passar isåfall ta med till dagis dagen efter. Hoppas dom passar för nu har jag lyckats peppa Noah att det är skitkul att åka skridskor, det gör inget om man ramlar. Kanske kan man hitta sånna skydd att ha på sig om man skulle bli lite rädd säger jag.

Och på fredag är det fem-års dag. Men hur snabbt gick inte det och hur stor har han inte blivit?? Jag minns min fem-års dag ganska bra. Jag fick en röd liten cykel av min far och så gav han mig fart nerför en backe och så vips kunde jag cykla!
Noah har redan en cykel och han är rätt så duktig, men tusen gånger mer förikigt än hur jag lärde mig.

Allafall, så känns det nästan overkligt ibland att jag har ett så stort barn. Men ändå som det mest natuliga. Det är märkligt det där. Mormor säger nästan alltid till mig "Men förstå ändå, kan du FÖRSTÅ?" (om att jag har fått barn) Och ja, jag vet precis vad hon menar. Ofta känns det ju helt "ja, jag har ett barn och gud så fint och härligt" men ibland tittar man på det där helt plötsligt stora barnet som ligger helt avslappnat i sin egna lilla säng i sitt egna lilla rum med gossedjur kring sig och snarkar lite med öppen mun och så fötterna som snart är lika stora som min och ja..det är fan svårt att förstå. Nyss fanns han inte, vad gjorde jag då? Och nyss var han i min mage, jag minns det ju så väl.

Aja. Ska dricka mitt kaffe nu innan det blir kallt.